10 veckor och 4 dagar ute pa luffen
Det var val nagra dagar in i Bali vi var, sa dar ar ocksa dar jag fortsatter.
Efter nagra dagar pa den harliga Indonesiska on Bali borjade det handa saker. Vadret stabiliserade sig, vi fick en massa trevliga grannar och nya bekanskaper som gjorde det mojligt att fly sjalvasta Kuta Beach for att se betydligt naturskonare vyer. En av turerna gick till den pitoreska hantverksbyn Ubut, med sjalvaste Fedrik Karlsson och Co. Dar besokte vi Monkey Forest, visserligen kande vi att det var nog tittat pa apor, men det var verkligen en haftig skog och sa klart trevligt sallskap.
Flera dagar framover hade vi turen att fa aka med en surffantast fran Spanien som bodde pa varat hotell och se stallen dit ingen vanlig turist skulle hitta till. Valdigt speciella och coola platser, precis som spanjoren sjalv var, valdigt speciell minst sagt och ja visst, kanske lite cool ocksa, vilket manga ganger ledde till sma dispyter, da vi hade olika asikter om precis allt man kan ha olika asikter om. Likforbannat fragade han oss varje gang om vi ville folja med pa nya aventyr, det var gratis, det var underbara platser och vi kunde bara aka med, klart vi ville!
Det hande nagot nytt varje dag, vi blev verkligen bortskamda.
Nu ar det inte bara jag som har gett mig pa surfbradan, vi alla tre fick en personlig surfkurs av spanjoren sjalv. Lite smakaxigt slangde vi upp surfbradan i armen och skulle ge oss ut pa vagorna. Tydligen hade vi undervarderat en surfares teknik da vi hade fullt upp med att bara halla oss kvar pa bradan, LIGGANDES PA MAGEN! Men skam for den som ger sig, sa det var bara att simma ut mot vagorna som sag allt annat an laga ut. Da borjade nasta motgang, mjolksyran slog in i armarna och man kande att en veckas festande kanske inte var den basta forberedelsen for att utova denna sport. Det slutade med att vi fick en vag over oss och det skramde oss mer an gav oss en kick och vi tog sikte mot land igen. Spanjoren fick vatten pa sitt kvarn, da han tidigare fragat om vi kunde simma pa riktigt och vi svarde honom med ett hanfullt skratt.
Dagarna kunde ibland vara harda, speciellt efter 2 timmars paddlande ute till havs, det var da vi akte hem till hotellet och tog en avkopplande Bintang i poolbaren. Nattlivet hade mycket att erbjuda, det var liv, dans och gladje bland folket som spred sig over Kutas gator.
Allt har sitt slut och vi hade tre harliga veckor i Filippinerna att blicka fram emot!
Filippinerna
Vi dunkade ned pa Filippinsk mark en fredag formiddag efter att ha tillbringat en natt pa Kuala Lumpurs flygplats. Trotta, slitna och hungriga tog vi oss ut i terminalen som sag allt annat an stor ut. Det enda vi skulle gora var att finna en flygbiljett till Caticlan da vi fick hora att det minsann inte gick nagra sadan flighter fran flygpaltsen vi befann oss pa. Nehe, da skulle vi alltsa bara ta oss till den ratta flygplatsen och den lag 16 MIL dar ifran. Vi missade bussen som gick dit och den enda utvagen var att ta en taxi igenom Manila och vidare. Det var ocksa lattare sagt an gjort, taxin fanns det men helt utan pengar stog vi da inte ett enda betalkort av de vi hade fungerade i automaterna. Vi pratade sedan till oss en deal om att fa aka med i taxin till narmsta bank och losa problemet dar. Det fixade sig efter manga om och men och vi anlande den ratta flygplatsen 2 timmar senare.
Dar mottes vi av en ko utan dess like for att fa en jakla biljett till Caticlan. Efter att ha koat i tre timmar fick vi reda pa att alla flighter redan gatt for dagen och ja, det var bara att ta sig till narmsta hotell i Manila for att flyga vidare dagen efter.
Slavklart skulle vi da ocksa ha den oturen att fa tag pa varldens trippelidiot till taxichauffor som foroskte blasa oss pa en stor summa. Fordomarna om Manila var som bekraftade pa nagra fa minuter. Vi kom till slut till ett hotell, efter att ha bett taxi chaufforen att slappa av oss ett antal ganger. Vi satt inte var fot utanfor hotellet och nar skymningen foll avradde hotellpersonalen att ga nagonstans de gick istallet vara arenden och kopte det vi ville ha, for att slippa bli lurad.
Det var en befriande kansla att nasta dag sitta pa ratt flygplats och vanta pa planet till Boracay. Men det var natt och jamt vi hann med det. Anna var namligen forsvunnen da det var boarding-time. Jag och Linnet forsokte uppehalla personalen sa gott vi kunde och sa att Anna kom vilken sekund som helst. Det gjorde hon inte och de var tvugna att kora ivag med bussen som skulle ta oss till flyget. I samma sekund kommer Anna gaendes lugn som en filbunk och tyckte hon hade stenkoll pa tiden, da klockan precis hade slagit for boarding, Anna en tidsopptimist, javisst:)
Vi kom till Boracay, tro det eller ej och vi var mer an imponerade over detta paradis.
Fortsattning foljer inom en snar framtid, ni ska fa hora allt om vara vekor pa Boracay...
Snart ar vi hemma!
Josefin med flickor
Efter nagra dagar pa den harliga Indonesiska on Bali borjade det handa saker. Vadret stabiliserade sig, vi fick en massa trevliga grannar och nya bekanskaper som gjorde det mojligt att fly sjalvasta Kuta Beach for att se betydligt naturskonare vyer. En av turerna gick till den pitoreska hantverksbyn Ubut, med sjalvaste Fedrik Karlsson och Co. Dar besokte vi Monkey Forest, visserligen kande vi att det var nog tittat pa apor, men det var verkligen en haftig skog och sa klart trevligt sallskap.
Flera dagar framover hade vi turen att fa aka med en surffantast fran Spanien som bodde pa varat hotell och se stallen dit ingen vanlig turist skulle hitta till. Valdigt speciella och coola platser, precis som spanjoren sjalv var, valdigt speciell minst sagt och ja visst, kanske lite cool ocksa, vilket manga ganger ledde till sma dispyter, da vi hade olika asikter om precis allt man kan ha olika asikter om. Likforbannat fragade han oss varje gang om vi ville folja med pa nya aventyr, det var gratis, det var underbara platser och vi kunde bara aka med, klart vi ville!
Det hande nagot nytt varje dag, vi blev verkligen bortskamda.
Nu ar det inte bara jag som har gett mig pa surfbradan, vi alla tre fick en personlig surfkurs av spanjoren sjalv. Lite smakaxigt slangde vi upp surfbradan i armen och skulle ge oss ut pa vagorna. Tydligen hade vi undervarderat en surfares teknik da vi hade fullt upp med att bara halla oss kvar pa bradan, LIGGANDES PA MAGEN! Men skam for den som ger sig, sa det var bara att simma ut mot vagorna som sag allt annat an laga ut. Da borjade nasta motgang, mjolksyran slog in i armarna och man kande att en veckas festande kanske inte var den basta forberedelsen for att utova denna sport. Det slutade med att vi fick en vag over oss och det skramde oss mer an gav oss en kick och vi tog sikte mot land igen. Spanjoren fick vatten pa sitt kvarn, da han tidigare fragat om vi kunde simma pa riktigt och vi svarde honom med ett hanfullt skratt.
Dagarna kunde ibland vara harda, speciellt efter 2 timmars paddlande ute till havs, det var da vi akte hem till hotellet och tog en avkopplande Bintang i poolbaren. Nattlivet hade mycket att erbjuda, det var liv, dans och gladje bland folket som spred sig over Kutas gator.
Allt har sitt slut och vi hade tre harliga veckor i Filippinerna att blicka fram emot!
Filippinerna
Vi dunkade ned pa Filippinsk mark en fredag formiddag efter att ha tillbringat en natt pa Kuala Lumpurs flygplats. Trotta, slitna och hungriga tog vi oss ut i terminalen som sag allt annat an stor ut. Det enda vi skulle gora var att finna en flygbiljett till Caticlan da vi fick hora att det minsann inte gick nagra sadan flighter fran flygpaltsen vi befann oss pa. Nehe, da skulle vi alltsa bara ta oss till den ratta flygplatsen och den lag 16 MIL dar ifran. Vi missade bussen som gick dit och den enda utvagen var att ta en taxi igenom Manila och vidare. Det var ocksa lattare sagt an gjort, taxin fanns det men helt utan pengar stog vi da inte ett enda betalkort av de vi hade fungerade i automaterna. Vi pratade sedan till oss en deal om att fa aka med i taxin till narmsta bank och losa problemet dar. Det fixade sig efter manga om och men och vi anlande den ratta flygplatsen 2 timmar senare.
Dar mottes vi av en ko utan dess like for att fa en jakla biljett till Caticlan. Efter att ha koat i tre timmar fick vi reda pa att alla flighter redan gatt for dagen och ja, det var bara att ta sig till narmsta hotell i Manila for att flyga vidare dagen efter.
Slavklart skulle vi da ocksa ha den oturen att fa tag pa varldens trippelidiot till taxichauffor som foroskte blasa oss pa en stor summa. Fordomarna om Manila var som bekraftade pa nagra fa minuter. Vi kom till slut till ett hotell, efter att ha bett taxi chaufforen att slappa av oss ett antal ganger. Vi satt inte var fot utanfor hotellet och nar skymningen foll avradde hotellpersonalen att ga nagonstans de gick istallet vara arenden och kopte det vi ville ha, for att slippa bli lurad.
Det var en befriande kansla att nasta dag sitta pa ratt flygplats och vanta pa planet till Boracay. Men det var natt och jamt vi hann med det. Anna var namligen forsvunnen da det var boarding-time. Jag och Linnet forsokte uppehalla personalen sa gott vi kunde och sa att Anna kom vilken sekund som helst. Det gjorde hon inte och de var tvugna att kora ivag med bussen som skulle ta oss till flyget. I samma sekund kommer Anna gaendes lugn som en filbunk och tyckte hon hade stenkoll pa tiden, da klockan precis hade slagit for boarding, Anna en tidsopptimist, javisst:)
Vi kom till Boracay, tro det eller ej och vi var mer an imponerade over detta paradis.
Fortsattning foljer inom en snar framtid, ni ska fa hora allt om vara vekor pa Boracay...
Snart ar vi hemma!
Josefin med flickor
Kommentarer
Postat av: Syster Sofia
Vad skådar mitt öga, ett nytt blogginlägg?!!
Kors i taket. Men snart är ni ju hemma,ska bli skönt att se er. Välkomna hem! Kram
Trackback
